Min Älskade, Älskade,

Det är natt nu, men fortfarande ljust ute, och jag har gått och tänkt hela dagen på vårt sista samtal. Det sista samtalet, det kändes verkligen, verkligen som ditt avslut och därför vill jag uttrycka mina känslor för dig, med ett brev. Mitt första kärleksbrev och antagligen mitt enda.

Jag skriver för att minnas, kanske för att bearbeta, för att få dig att förstå, och möjligen för att kunna lämna vår historia bakom mig.

Så jag önskade att du låg bredvid mig nu, så att jag kunde känna din lukt och dina armar runt om mig. Att du återigen sa att det var vi mot världen, att vi var varandras. Hur jag önskade se dina ögon tindra och dina läppar le kärleksfullt och betryggande.

" Alltid har det varit så, att kärleken inte vet sin egen djup förrän skillsmässans stund är inne"

Så märkligt hur vår kärlekshistoria tog sin början, du erövrade mig med ditt tålamod, din envisa beslutsamhet och ditt kärleksfulla sinne. Och där fanns jag som aldrig ville bli fjättrad, men blev erövrad, förförd och upplevde något som aldrig grott eller funnits i mitt hjärta. Det var en brand inom mig som, vars lågor slukade min hud, och jag kände en passion som jag inte trodde var möjlig. Din beröring fick mig att vika mig, vilja tillhöra dig. Du väckte min kropp till en törst, som bara du kunde släcka. Du öppnade mig och visade mig hur en kvinna bör känna.

Jag ville vara din bägare, bli urdrucken, ge dig liv, du som gav mig så mycket...

Med sådana virvlande och magiska känslor, smög rädslan in, otillräcklighetens frö såddes och vardagen knackade på. Fröet som vattnades av oss, med ytligheter, av ord om hur det skulle vara, borde vara, rätt och fel. Hårda ord varvade med tårar, avvisande och kärlek, mycket kärlek.

Men jag var inte längre jag, utan din, vars beröring fick mig att vika mig, vilja tillhöra dig. Endast vara din.

Sårbar, så sårbar, min älskade. Rädd att mista dig. Inte vara bra nog, inte rätt nog, inte älskad nog. Gå förlorad utan dig (och du som trodde att jag tog dig förgivet).

Så jag drev dig, utmanade dig att lämna mig. Jag använde alla frön av otillräcklighet du sådde i mitt hjärta. Och du lämnade mig, så jag led. Led av att höra hur det borde vara, hur jag borde vara, hur en mor borde vara, och att det inte var jag. Du ville inte att jag skulle vara din, inte längre, aldrig mer.

Jag dog en smula den dagen, en liten bit av mig försvann. Hela min själ och min kropp skrek av förtvivlan. Min Älskade, jag var halv utan dig och nu blev otillräcklighetens frö en växt.

Min Älskade, Älskade du kom tillbaka och jag bar dig i mig, en liten stunds lycka. Du såg inte mina tårar när jag svalde döden den morgonen. Det var en torsdag, min Älskade.

Otillräcklighetens växt försvann inte, det blev ett träd, och jag, jag vek mig inte längre, rädslan övermanade mitt hjärta, så jag letade och hittade fel, dina fel. Jag hörde inte längre dina kärleksfulla ord. I mitt hjärta ekade bara hårda, sårande ord, förolämpningarna. Och än en gång, min Älskade, var jag, inte längre jag. Jag var ett bittert skal och gjorde dig illa.

Min Älskade, Älskade. Jag drev dig ifrån mig igen. Och du tog steget villigt. Jag lurade mig till att tro att mitt hjärta var rustat med alla händelsers bitterhet, med otillräcklighetens grenar. Men det jag fann var en spricka i min mur. Mitt hjärta, jag blev påmind att jag, var inte längre jag.

Jag var din, min Älskade, du erövrade mig för länge sen. Min kärlek var en gåva, Älskade. Den var till dig, från mig. Den gåvan var kanske illa förpackad, med ett förvirrande omslag. Men sann. Ärlig. Fullständig och möjligtvis, enligt dig, otillräcklig. Men det var kärlek och det var ditt, du har alltid varit älskad. Du var min erövrare, det fanns bara du.

Den gåvan, min Älskade kan inte återlämnas eller tas ifrån dig. Så jag är inte ensam, du finns i mitt hjärta, där jag går följer du. Min glädje och sorg delar jag med dig. Vart jag än är, vart du än är.

Min Älskade, du hade rätt, jag har inte alltid varit tacksam över din kärlek till mig, vet då att jag är det nu. Jag förstår och accepterar att du inget har kvar. Inga känslor. Jag avundas bara hon som får din kärlek. Kanske är hon lik dig och ni sår inga frön av otillräcklighet. Kanske finner ni en annan väg.

Älskade, Älskade det är mörkt ute nu, och det är tid att börja med mina sista rader. Älskling, idag köpte jag en silverring, den var så vacker och annorlunda, min älskade. Men det var inte därför jag köpte den, utan för att den hade en stor bergskristall och säljaren sa att den var helande, den skulle göra mig hel och jag skulle inte se så sorgsen längre. Jag bär ringen till ditt minne, tills den inte behövs.

Min Älskade, hur mycket jag än saknar dig, förtvivlat eller sansat. Hur mycket jag än drömmer om att vakna bredvid dig, känna din lukt eller dina armar om mig, vet jag nu att du aldrig förstod min själ eller min kärlek till dig. Den var större än mig. Och vackrare än mina handlingar.

Min Älskade, sann kärlek är inte den som glöms eller väljs bort. Sann kärlek, min Älskade, är den som aldrig dör.

Fåglarna kvittrar nu, fast det är mörkt ute. Snart kommer grynningen, med en ny dag, och den är lovande.

Det blev inte vi, vi mot världen, inte den här gången, inte i detta liv, kanske i nästa. Om gud vill.