Dags för an explanation till..

Och denna, har jag verkligen dragit mig, för... Lite rädd att det här blir det sista som nämns om min gode Doktor!
Förbereder jag ett mentalt avslut? Vill jag ha ett mentalt avslut? Är jag konstig? Jag tror att jag börjar bli redo...
Okej, jag lovar inget... Det här kanske bara är näst sista inlägget, eller möjligtvis nästnäst sista... Hehehehehee...

Doktorn såg mig i matkön på Jobbet, när jag guidade några gäster runt matsedeln. Enligt honom, blev han betagen, som om blixten hade slagit ner (hans ord, Hans ord). Han var till och med tvungen att fråga mat-tanten, om hon visste vem jag var.... Det var så det började, Vi pratade med varandra via mat-tanten...Heheheee.

Anledningen till hans nickname, är väldigt enkel, egentligen. Om man översätter hans namn, kan det betyda, helaren, eller läkaren.... Som då blev Den Gode Doktorn. Lite ironiskt tycker ni inte?

Jag tyckte han var modig, men inte attraktiv, gick på en date (för han var modig), inte många som vågar fråga ut mig på en date... Hmm undrar varför? Tar det för diskussion en annan gång...

Vi åt middag, var på bio, och jag kom fram att det inte var något för mig... (borde ha lyssnat, borde ha). Jag säger det till honom, han tar det som en man och vi förblir vänner.... I flera månader... Flera... Och jag lär känna honom, anförtror mig, och tycker om honom, vi ses då & då, men pratar mest i telefonen, flera timmar. Han berättar om sina tjejer och jag om mina flört. Han var min vän.

Han väver in mig, sakta, osynligt, han verkade så ren, så tillitsfull. Sommaren 2005 slår blixten ner i huvudstabadet, han böjer sig ner, över mig och hans lukt förför mig, griper tag om mitt hjärta, jag känner den slå vid min hud... Han var så passionerad, så ren, genom hans ögon var jag så vacker, en drottning... Hans Drottning.... Vi var varandras, för alltid, så sa han och i mitt hjärta, visste jag att det var sant.

Vad hände? Vart började vår väg bli krokig?  Hade jag gett för mycket, älskade jag för mycket? Blev vi för rädda? Blev jag så rädd för att Älska, förlora mig i någon? Skapade jag ett monster? I Vilken mening förändrades han? Vad sa jag, som raserade luftslottet? Vad hände med den gode, oskyldiga, kärleksfulle? Hade han någonsin funnits? Hade jag varit blind, och vägrat att se?

Det var så vackert en gång i tiden... It was my fairytail,

That became my nightmare.....



Till Dig, Jag Ger, Mitt Farväl.... Lev Länge och Väl....

Negrita,

Jaha, nu är det dags för en förklaring!

Vem är denna sagofigur som då och då uppstår i mina berättelser? Och varför har jag (som tillhör den Drakoniska falangen) umgänge med en ÄLVA? Visst låter det Konstigt! Jaja, fairytales, fairytales.

Älvan är mamma, mamma till min drakunges kompis (det var liksom så, vi lärde känna varandra). Pojkarna går i samma klass,  till och med i samma karatelektion. (Jag liksom tvingade på mig där..jaa...)

Vi är båda singelmammor (det låter bättre så),  hon är några år yngre än mig, (fast det syns givetvis inte, för jag ser ut som 25, bara så att ni vet). Och vi bor relativt nära varandra.

Och då skulle Cleo säga, är du KNÄPP? Varför, undrar ni?
Joo, för jag lovade en gång i tiden, dyrt och heligt, att jag tänkte minsann inte umgås med min drakunges kompisars mammor bara för att tillhöra "mammaklicken". Jag skulle ju vara en Cool Mamsi, och dessutom umgås, det gör jag för att jag vill, inte pga. OBLIGATION.

Men denna Älva, hon, hon har lyckats nestla sig in under mitt hårda drakskinn, and i did´nt see it coming...
Och det är kanske just det som beskriver denna vackra Älva, hon smyger sig på en, sakta, sakta, tills man blir helt upp i över öronen förälskad i henne! 

Nu har turen kommit till mannen, myten & legenden med aliasen "Pappidupolo"!

Som ni hör, är han någons pappa, han är far till min son och till lilla, vackra Elin..
(Räkna och det blir en dubbel uppsättning, barn)
So Far, So Good..

MEN, Hehehehaha...Hahaha...

När jag väl ska förklara den andra delen dvs. DUPOLO, så kommer Jag till det kniviga!

Han är dubbelt av allt, idag vatten, imorgon brasa. Today realist, Tomorrow en drömmare.. 
Pappidupolo söker trygghet men vill ha mystisicm. Han vill ha en jordnära kvinna, men hon måste vara livlig...
Bland folk är han social men hemma sitter han vid sporten...
Pappidupolo är en kombination, svart & vitt, katt & hund.

Yes, did you get a grip on it?

För nu kommer det mer...
Han är dubbelt så generös, dubbelt så lojal, och dubbelt så mycket min Vän.
Han har två hjärtan, där rymmer det, dubbelt så mycket!

Trots att han är "en aning Schizad". Med stor betoning på Schizad!

Nu är stunden inne, för mig, att förklara hur det kommer sig att jag döpte bloggen till....

DRAGON LADY

Kort och gott, Jag bodde med Tita (då vi var unga och glada), levde livet, delade på en trea och var väldigt coola...

Och det här var hennes analys (efter ca. ett års samliv), av mig:

Folk dras till dig, du är fascinerande, mystisk och behaglig.
Människor vill vara med dig, bli dina vänner, bli sedda av dig...
Men, väldigt få, har fått träffa, DRAKEN, inom dig. Och när dom gör det, OM dom gör det,  så såg dom den inte komma, dom blir förvånade, såpass, att dom aldrig återhämtar sig.... 

Vet inte om det var en korrekt analys, eller om den ens var träffande....
Men oavsett, så är den, upphovet till namnet, på min blogg.

Jaha,
Tänkte att eftersom jag sitter i biblioteket, framför en dator, väntandes, skulle jag kunna börja med att, try to FILL YOU IN.
Åter till ÄMNET Cleo, Varför & vem?

Låt mig börja med varför Cleo, heter Cleo!

Cleopatra myntades  av en kille på krogen (jaja, efteråt naturligtvis, när han försökte förföra henne till en date). Han sa att hon var ståtlig, drottninglik som Cleopatra, hon kontrade med att hon hade lite av Medusa i sig med....

So she became, Cleopatra min Medusa. Från den långa aliasen, förkortade jag ner (eftersom jag är en mycket, mycket lat liten människa) det till Cleo. Ja okej då, det är faktiskt kärvänligare att kalla henne för Cleo. Det osar intimitet då, liksom...

Men vem är hon då?

Jag tror att om ni skulle fråga alla som känner henne skulle ni antagligen få tusen olika svar (jaa, och säg inte att det gäller vem som helst man frågar om..) (För det finns alldagliga eller enkla människor att beskriva).

Så sätt på er mina glasögon, för här kommer min beskrivning.
Cleo är en mogen kvinna med en tonårings ansikte och kropp. Hon har burit liv under sitt hjärta, men är smärt och Snygg. (faan vad jag inte gillar kvinnor som inte ens har bristningar och som har förlorat all sitt gravvhull). Så det så!
Men jag skulle göra Cleo orätt om jag stannade därvid. Jepp, Cleo är mycket mer än så. Hon är en GOD vän, med Athenas vishet, och Heras familjekänsla, Dionysos smak för fest och sorgfrihet, Artemis oskuld med en längtan till jakt och inte att förglömma, Ares stridsvilja och ibland hans missmod.
Cleopatra bär inte på Medusas fruktan, men däremot på hennes rykte! Och HON är drottninglik. (han ljög inte den Jä..ln, krogkillen).

To wrap it up, för det här är trots allt ingen kärleksförklaring (skulle inte komma på något så cheesigt). Vill jag bara nämna, att som ni märker, så är Cleo mångfasetterad (likt en diamant, OOHHOO). Men främst av allt, så är hon min VÄN.
Och DET säger mycket, kära ni, nästan ALLT.

Nu undrar jag, verkligen, om ni blev något klokare....

 

Joops,

Medans jag vred mig igår natt, funderandes på all världens problematik, generellt, och på samtalet med Cleo, speciellt, kom jag på att jag måste lägga till en ny kategori i min blogg.

Det är nämligen så att mycket som kan läsas på bloggen, förstås bara av dom som känner mig väl... Typ 2 eller 3 stycken. Jag har förmågan att ha många vänner, men ärligt talat så är det ingen och då menar jag INGEN, som vet hela min historia. Fattar ni?
Alla har fått ta del av vissa fragment (goda, dåliga, ärliga och pinsamma) ur mitt liv . Men ingen har den röda tråden...
För mig, har det kanske blivit ett sätt att förhålla mig på, ett som känns SAFE....

Så nu börjar vi med mini-förklaringen till hur det kommer sig att jag bloggar.

För ca 2 månader sen, upplevde jag en STOOR förändring i mitt liv. Jaja... Det blev slut mellan mig och min stora kärlek..(jajajaaa igen, då. Vi får väl se vad jag säger om det inom ett år!)
Men tack vare uppbrottet, mina känslor som kom med det, och min stora lust att kräkas ut min bitterhet, råddes jag av Cleo, att skriva. SKRIVA av mig.....(istället för att terrorisera fanskapet).

Lydig som jag är, följde jag hennes råd och började skriva på Face. Dessutom lät jag mina vänner läsa... Hehehe...
Möjligtvis, var det lite av en fördold hämdaktion, vad TROR ni??
Men jag ville ha det roligt, skriva lite galet, ville inte låta som en bitter, skröplig, oälskad kvinna... Hellre skratta än gråta? Eller HUR?




Till saken, det uppskattades, folk läste, och jag blev uppmuntrad till att börja BLOGGA.
Eftersom jag är en lydig liten människa, behövdes det inte mycket till uppmuntran. Heheheee...
Det bor nog trots allt, en liten exhibitionist inom mig, and i have recently learned, hur man rastar denna lilla tax!