Cleo, min underbara....
Jag vaknar med tårar rinnandes vid min kind, sakta, sakta. En och en... Långsamt vaknar jag med sorg i hjärtat, det värker trots att jag har sagt till.... Sagt till att jag inte vill veta av den, den får inte bo hos mig eller ta över min själ...

Jag åker pendeltåg, min Cleo, och mina tårar finner sin väg till munnen, sakta, sakta salt. Vill lämna det bakom mig, släppa taget, men mina fingrar vill inte släppa greppet. Jag klöser mig fast, mina fingrar vill inte lyda mig, dom lyssnar inte, pekar fingret åt mig.

Men jag roar mig, roar mig med att räkna tiden, dagarna, månaderna. SOM DEN INLÅSTE, SOM RÄKNAR AV DAGARNA I SIN CELL.

Imorgon, Cleo, kanske imorgon...