Jaha,
Har pratat med min son idag. Han har det bra, han är lovordad av familjen... Och jag känner mig stolt.. Som den hönsmamma jag är...

Mormor berättade att hon visade huset vi bodde i, visade lite av mitt förflutna, en gammal historia, och jag är tacksam. Tacksam att Gabriel får se en annan del av mig, av sig själv. Han frågar, undrar och jag hoppas att han kommer att bära med sig minnen, låta det rusa i sitt blod, höra slavtrummorna i sitt hjärta, så att mina barnbarn en dag förstår, en del av sig själva.

Och jag tänker, vad bär jag med mig? Finns inget starkare, eller mäktigare band än bandet med sitt barn eller sin historia....

Jag saknar min lille, min lille saknar mig....

Kanske, men bara kanske, förstår han en dag, sin mor bättre...
Tillsvidare hoppas jag att staden han är i, ger honom massor med intryck.

São Paulo  -  Sampa