Heehehehee,

Nu ska jag berätta för er, om, SMURFEN.
Vadåå? Vill ni inte höra på barnsagor? (jajaa, läsa, naturligtvis). Och det HÄR är ingen barnsaga!

Smurfen (som just nu har fått skyddad indentitet) är en gammal barndomsvän från byn. Nu undrar ni säkert vilken BY?
Imagine den mest illa-ryktade, skandalomsusade och definitivt invandrartätaste by, och ni har hamnat rätt! För er som behöver en "hint", så är vägbeskrivningen, Blå linje, Stockholmsförort.

Men, men åter till smurfen, och varför jag känner a "repelling" lust till att berätta er denna "saga". Jo, jag pratade nyligen (några halvtimmar sedan), med Cleo... Need I say more?

Smurfen, min barndomsvän, har jag känt sedans jag var tolv år! Han kommer från den ottomanska släktet (påstår han iallafall), men föräldrarna lämnade riket för länge, länge sedan... Han är INTE blå men väldigt kort, däremot (kommer till min navel, ungefär...)(Neej, nu ljög jag igen...når till mina axlar, okej?)
Jag var tillsammans med Smurfen under en vecka (och jag var bara tolv...). Det var i "fråga chans" stadiet (ni vet). Och jag avslutade "chansen" pga. något så banalt som att han hade tåbira, blåtira or something like that.
Vi hängde i samma gäng, gick till samma fester och outtalat hängde vi ihop (ja som alla i byn, ett tyst sammförstånd).
Han var sådär, småkriminell, lite cool och innerst inne lika mjuk som glass under högsommaren.

Åren flyter på och våra vägar korsas allt mindre, vi utvecklas, mognar, förändras men hittar varandra då & då.

Nu har vi konstaterat (Me & Cleo) att utan en uns av tvekan, så har jag blivit hans REBOUND.
Kommer ni ihåg vad det var? Jahaja, ni har inte läst inlägget... I see..Beware...
Kort rekapitulation, en snabbis, The Rebound, är den man alltid återgår till när ens relationer har tagit slut. Antingen hånglar man bort sorgen alternativt idealiserar bort den.

And very strangely, detta att hitta varandra då & då inträffar alltid när vi (samtidigt) har haft ett uppbrått!

Det som då händer är ungefär detta: (i princip)
Vi börjar umgås (helt förutsättningslöst). Han bjuder mig på bio (helt förutsättningslöst). Vi tar några drinkar (helt förutsättningslöst). Vi lunchar eller fikar (helt förutsättningslöst).
Och helt plötsligt bjuder han mig hem eller sig själv till mig med anledningen att HAN ska laga middag, for ME.
Så pass god mat (han har varit kock) att jag inte kommer vilja lämna honom för resten av kvällen (läs=menade han resten av livet?).

It is clear to me, att han vill ha "BAZZ". Jag bara undrar hur smög det fram? Varje jäääävla gång. Så nu måste jag göra en skenmanöver, eller HUR? Eller hur?
For sure,  börjar jag gagga om att han ska bespara mig sina raggrepliker, I am too Classy (som Cleo brukar säga).
Säger:
- Du använder din kockutbildning som om det vore kärlekselixir, din jävel... (i am NOT impressed!)

Ooops glömde att nämna att han mailar mig inköpslistan till middagen?... Hehehee..
He´s got to be JOKING!?

Och jag är förnuvarande vääldigt otillgänglig (i telefonen), när det ringer. Jaja tills jag får upp modet att säga det som behövs sägas...

Tills dess, ursäktar jag honom med,


                                  

SATAN, snart midnatt, måste FÅ min skönhetssömn. Sussa gott, Sweet dreams...