Har börjat känna mig lite elektrisk! Så man kan väl säga att jag är laddad! Hahaha....
Jaa helt utan inspiration på så länge... Helt Bedövad... (mer om det sen)

Men nu tänkte jag berätta om "The Virus"..
Kommer ni ihåg att jag dansade VIIILLLT?? Ja dagen efter Hiroshima släpptes? Jaja för er som inte har någon koll, är det bara att läsa...

The Virus träffade jag på Village i slutet av Januari (men ödet hade fört oss samman innan dess, faktiskt). Ödet tyckte att jag skulle träffa denna konstiga varelse redan i november på Collage (där han glodde så att det brändes.... Och samma kväll igen på Ambassadeur (efter ett antal barrunder i stockholm). Viruset tog tillfället i akt och kom fram för att prata, och jag vart fängslad... Tyvärr, tyvärr så skulle mitt sällskap vidare och jag kände en mini sorg över att behöva lämna honom sådär.... Hehe, så han fick mitt nummer...

Hela kvällen var väldigt speciell, för jag blev full som en kastrull.... (hade inte varit det på år & dar... Duktiga mig...). Azzedine var bara tvungen att hälla i mig så mycket sprit det gick, säkert var det ett litet experiment, på hur mycket tål denna Brasse?? Experimentet lyckades... SVAR: Inte så jävla mycket... Typ, 3 Kapten Morgan med Cola.
Hade egentligen bara mig själv att skylla, trodde att i spritdimman skulle världen se bättre ut och att det var ett hjärta jag hade under bröstkorgen och inte stoft... Guuud vad jag är dramatisk! Pfff..

Iallafall, dagen efter ägnade jag Viruset en tanke eller två, hoppades på att telefonen skulle ringa (vilket det naturligtvis inte gjorde), Och svarade på min vänninas nyfikenhet genom att sitta med mobilen i handen hela söndagen för att kunna rapportera ett nej, inget ljud i manicken... Därefter glömdes han helt bort... På riktigt... Ha, hela händelsen erasedes, antagligen pga den pinsamma situationen, att lilla jag la en pizza på efterfesten (do not say a word). PLEASE.

Tiden går, jag ömkar mig själv, tänker på andra saker, åker på retreat... Kommer hem till underbara Stockholm och drar till Village...
På sentimmarna kommer Viruset, känner igen mig (och jag han), Kommer ihåg mitt namn (men jag har tappat bort hans), Förblindar mig med att, minnas min ålder, vart jag jobbar, vart jag kommer ifrån (Jag hade ingen jävla aaniing). Och han gör mig GLAAAAD (efter Hiroshimabomben).

Kort och gott, Vi smsar, ringer varandra (en gång om dagen), går på date (han bjuder, inte van), vandrar på muséer (han smart, inte grottmänniska, inte van), äter middag (har intressanta samtalsämnen, inte van), går på bio (ser Valkyria, inte 40 årig oskuld, inte van), Han är kärleksfull (skönt efter sån torka), han bryr sig om vad jag vill och tycker (VERKLIGEN INTE VAN). Allt ser perfekt ut, ser, men känns...Känns strange...

Mycket riktigt, tiden går och det är dags för bingen, BINGEN, fattar ni? Är så otroligt nervös för, jaa, inte någon som har rört mig på länge, öken om jag uttrycker mig bildligt, och jag var ju trots allt "bombens"  under en lång tid....
Det var en Katastrof.... Konstlat och jag kunde inte, menar verkligen det här: Jag KUNDE inte, och önskade verkligen att jag var någon annanstans... Hehe, sorgligt inte sant? Blir ju till och med gråtfärdig medans jag skriver....

För att gör en lång eller kort historia kort.... Vi sågs aldrig mer efter den helgen.... Och JAA, jag genomled en hel helg... Med middagar, drinkar och jag utövade min sociala kompetens till MAX! Fick skjuts hem, han är trots allt en gentleman, (fast han anade ugglor i mossen, eller borde jag säga ugglor i öknen?) Haha, det är nog bara jag som skrattar åt mina egna fyndigheter...
Vi hördes några gånger... Men det var svalt om inte kyligt... Och nu till sensmoralen:

THERE ARE NO SIGNS, JUST COINCIDENS....

I alla fall om det gäller Virus-sjukdomar..... Hahaha