Hmm, vaknar hes och groggy...
Lite desorienterad och har en känsla av att jag är ensam i huset (jaja, jag vet att det ÄR en lägenhet..). Men mycket riktigt, klockan är halv tolv och det ekade härinne.. Min sydländska vännina reste hem och antagligen så surade hon FORTFARANDE.

Så jag ligger och drar mig en stund, ålar och gäspar. Och kör en nostalgitripp över helgen (väldigt kort för telefonen ringer, väldigt kort för inget av betydelse som kräver nostalgiska känslor hände). Men nu vet jag att det kommer bli en sån dag...

Cleo min ständiga vapendragare (eller är jag hennes?) ringer och skriker i mitt discoskadade öra, men lika glad är jag för det, finns inget bättre än en kall dusch även om det är genom telefonen och utan saliv, hehehee.

Nu undrar ni säkert vad har två vänninor att prata om??? När dom har precis setts för ett antal (några få) timmar sen och dessutom pratar konstant i telefonen.... Jo för er som inte vet, då SKAPAR man samtalsämnen, och jag tippar på att vi är väldigt duktiga på det! ; )

Helt plötsligt kommer jag på att jag har inte tid att sitta & lalla längre även om dagens samtalsämnen var rätt så trevliga, möjligtvis helt angenäma. Hehehee.

Jag ska till Sofiakyrkan och höra på min sjönsjungande lilla syster, hela släkten ska liksom bevittna sjungandet... (om ni framöver tycker att detta är en skryttext så har ni allldeeellles rätt!).

Min Underbara lillasyster (som lånar mig klänningar & färgar mitt hår) sjunger dessutom som en ÄLVA. Och idag är det hennes SOLO debut, FATTAR NI? And i will witness her greatness (eller vad det nu heter)..
Mozart och Händel står i programet (förutom något ryskt) och under en timme sitter jag alldelles hänförd, av kören, av gästartisterna, men mest av SysterYsters lillasyster som sjunger fantastisk solo under Missa i någon dur (eller VAD det nu heter).
Såpass att mina ögon glänser och tårarna kryper fram (inte så att jag störtbölar precis), men såpass att jag känner mig riktigt tvungen att teaterviska till tanterna bredvid, att hon där, hon är MIN syster, just so YOU know!
Självklart har vi "celebration" fika for an outstanding performance och därefter tar jag mig hem (heja stockholmskommunikationen). Men att äga en bil vore väl bra? Okej att ha körkort kan väl vara steg 1. DÅ.

Under min hemresa funderar jag lite över hur det kommer sig att musik alltid får mig att minnas, känna eller till och med bööölaa.. (jag är nog lite egen).
Givetvis "poppar" ett minne fram, nämligen denna:

Sommar och jag strossar i Gamla stan/mot Rosenbad (eller vart det nu var), när, undrar ni? Tja säg det, har ett jävulusiskt dåligt minne beträffande tid, allting bara blir till en smörja, liksom en ihopblandad tidslinje, försök och trassla ut den ni.. Jag har gett upp, kunde ha varit för 10 år sen kunde ha varit för 3, who knows, who cares?

Men mitt i gatan står fyra gatumusikanter (eller borde jag säga exeptionella musiker) alla violinister, som spelar en låt, nej det var fel formulerat, dom spelar något underbart, som VERKLIGEN berör mig och får mig att vilja stanna kvar och be dom trycka på repeatknappen. Over and over again. Hänger ni med? Har ingen anning vad det var för låt, men springer hem till lillasysters pappa trallandes för att fråga honom..
And HE knows, spelar till och med in den till mig (finns det något snällare??) Vad har din styvpappa done for you lately?

Som revival bestämmer jag mig att så fort jag kommer hem ska jag hitta skivan. And so i do. Släcker alla lampor, tänder ett endaste ljus och lyssnar, lyssnar. NU kan jag trycka på repeatknappen.... Jag kan till och med virvla runt, graciöst naturligtvis, runtom vardagsrumsgolvet...

Med risk att bli totalt utbuad eller betraktad som ett MIFFO: