Små, små guldkorn förgyller ens dag! Och jag blir lite, lite varm över dessa mini-händelser.

Igår var det drakungens karatedag, så jag, Älvan, med tillbehörande barn (som ett påhäng),(skoja bara), (eller inte), stod vid pendeltågstationen väntandes på....  Ja, pendeln, såklart.

Ut genom Pendeln stiger En Kille, som stirrar, vilket jag gärna retribuerar (finns ordet, eller har jag precis hittat på den?)
Enligt Älvan, (her words, not mine), så höll han på att ramla baklänges. Hehehe...
Han var fascinerad, JAG var fascinerad, vi höll på att bryta nacken, the two of us...

Pirrande känsla det där... Glad att Älvan var mitt vittne. Att allt inte bara liksom utspelades som en film i min inre Biograf, so to speak...
Vi har ju setts förut, lite då och då, in my neighborhood, och vi har alltid lekt stirr-leken. Like stirr-leken. Stirr-leken RULES.
Och nu fick jag det bekräftat, jag fantiserar inte, Hehe... Lycko mig, eller hur? (läs: Jag är inte schizad! I´m NOT. NOT )

Okej, inget mer med det, tänker jag. Förutom att Älvan tror sig känna igen honom. Nån bekants ex, med tillhörande barn. (that explains flickan han går och bär på ibland).

Vi fikar, går runt i centrum, fönstershoppar, till och med köper toppar och skvallrar, vi skvallrar för glatta livet. Tungan bara halkar konstant över våra olika ämnen. Såsom bara vi knäpp-förtroliga kvinnor kan. (Älvan & Me, ingen annan) (kände att jag behövde förtydliga det.)

På tillbakavägen, mina vänner, på tillbakavägen, vid perrongen, "bumpar" vi med honom och hans lilla dotter. Världen är bra liten, twice in a day, du. TWICE.

Hmm, vi återgår till stirr-leken, men nu, destå mer raffinerat, (har ni hört om hund tricket?). Vi använder oss av söt barn-tricket (inte så himla söt, enligt älvan.) Mycket effektivt, faktiskt, för ungen blir helt fascinerad av mig. (Helt säkert att hon har lärt sig stirr-leken av pappa).

Det genast besvärligt, för jag är ju trots allt av den drakonska falangen, och jag tilltalas bara av barn som jag får sniffa på. Inget slår barnlukt. Luktar du bajs, så stick, du är inte min favorit!
Jag låtsas, eh, va fan. Jag ler, himlar med ögonen och ser alldeles förtjust ut. (sanningen är den att PAPPAN är förtjusande).

Så inget mer händer, Bebis stirrar, Pappan stirrar, Älvan och ungar stirrar, sist men inte minst stirrar JAG. Hela vägen till vår station, ända fram till Pizzerian.

Konstigt att jag inte bröt nacken...

Men jag somnar med ett leende, och det är guld värt. Guldkorn-smulor. Säkert från Guds oändliga Bageri, men ändock.
Love guldsmulor.