Min väninna Cleo, (ni som har följt bloggen ett tag vet vem jag pratar om, och hennes betydelse i mitt liv).

I alla fall, Cleo har skrivit en krönika till en känd Stockholmstidning (kommer ut i Oktober), och jag får tyvärr inte ypa ett ord om vad krönikan kommer att handla om (dock har hon läst upp den för mig).

Jag vart berörd, minnen från mitt förgångna döck upp (ni vet dessa minnen som vandrar hand i hand med ens känslor), och nu spökar dom för mig, dansar mitt framför ögona som en suddig, uselt gjord 30-tals film.

Så jag tänker på alla kvinnorna som fostrar sina barn, alldelles själva, dessa starka krigarkvinnor som biter ihop och kämpar vidare, jag ler stolt, jag har haft en sådan mor, jag har själv många gånger varit i den sitsen. Men destå mer ser jag sådana kvinnor dagligen, inte med ett barn utan med två, eller fyra barn att fostra, mata, klä och skydda under tak. Och förutom det ska dom dessutom stimulera, ge kärlek och tid (så dyrbar tid som inte finns tillhands när man jobbar på två eller tre olika jobb). Vart är orken? Vart tar pedagogiken vägen när man är trött, hungrig eller frustrerad?

Men min skarpaste fråga, miljon-kronorsfrågan, är denna:

Vilka funderingar, jag har redan hittat mitt svar. Vill på inget sätt generalisera, men jag lyckas antagligen göra det ändå... Och för världsfredens skull måste jag säga er, att nej, jag är inte bitter. Se er omkring, bara, titta noggrant...