Dags för an explanation till..

Och denna, har jag verkligen dragit mig, för... Lite rädd att det här blir det sista som nämns om min gode Doktor!
Förbereder jag ett mentalt avslut? Vill jag ha ett mentalt avslut? Är jag konstig? Jag tror att jag börjar bli redo...
Okej, jag lovar inget... Det här kanske bara är näst sista inlägget, eller möjligtvis nästnäst sista... Hehehehehee...

Doktorn såg mig i matkön på Jobbet, när jag guidade några gäster runt matsedeln. Enligt honom, blev han betagen, som om blixten hade slagit ner (hans ord, Hans ord). Han var till och med tvungen att fråga mat-tanten, om hon visste vem jag var.... Det var så det började, Vi pratade med varandra via mat-tanten...Heheheee.

Anledningen till hans nickname, är väldigt enkel, egentligen. Om man översätter hans namn, kan det betyda, helaren, eller läkaren.... Som då blev Den Gode Doktorn. Lite ironiskt tycker ni inte?

Jag tyckte han var modig, men inte attraktiv, gick på en date (för han var modig), inte många som vågar fråga ut mig på en date... Hmm undrar varför? Tar det för diskussion en annan gång...

Vi åt middag, var på bio, och jag kom fram att det inte var något för mig... (borde ha lyssnat, borde ha). Jag säger det till honom, han tar det som en man och vi förblir vänner.... I flera månader... Flera... Och jag lär känna honom, anförtror mig, och tycker om honom, vi ses då & då, men pratar mest i telefonen, flera timmar. Han berättar om sina tjejer och jag om mina flört. Han var min vän.

Han väver in mig, sakta, osynligt, han verkade så ren, så tillitsfull. Sommaren 2005 slår blixten ner i huvudstabadet, han böjer sig ner, över mig och hans lukt förför mig, griper tag om mitt hjärta, jag känner den slå vid min hud... Han var så passionerad, så ren, genom hans ögon var jag så vacker, en drottning... Hans Drottning.... Vi var varandras, för alltid, så sa han och i mitt hjärta, visste jag att det var sant.

Vad hände? Vart började vår väg bli krokig?  Hade jag gett för mycket, älskade jag för mycket? Blev vi för rädda? Blev jag så rädd för att Älska, förlora mig i någon? Skapade jag ett monster? I Vilken mening förändrades han? Vad sa jag, som raserade luftslottet? Vad hände med den gode, oskyldiga, kärleksfulle? Hade han någonsin funnits? Hade jag varit blind, och vägrat att se?

Det var så vackert en gång i tiden... It was my fairytail,

Cleo, min underbara....
Jag vaknar med tårar rinnandes vid min kind, sakta, sakta. En och en... Långsamt vaknar jag med sorg i hjärtat, det värker trots att jag har sagt till.... Sagt till att jag inte vill veta av den, den får inte bo hos mig eller ta över min själ...

Jag åker pendeltåg, min Cleo, och mina tårar finner sin väg till munnen, sakta, sakta salt. Vill lämna det bakom mig, släppa taget, men mina fingrar vill inte släppa greppet. Jag klöser mig fast, mina fingrar vill inte lyda mig, dom lyssnar inte, pekar fingret åt mig.

Men jag roar mig, roar mig med att räkna tiden, dagarna, månaderna. SOM DEN INLÅSTE, SOM RÄKNAR AV DAGARNA I SIN CELL.

Imorgon, Cleo, kanske imorgon...